Tsunamikatastrofen: På Arlanda väntade en liten vit pälsjacka

20-årsdagen av Tsunamikatastrofen. I slutet på december 2004 skulle jag börja jobba igen som psykolog i Sky City på Arlanda, efter att sex månader tidigare fått mitt första barn.

Jag skulle tillsammans med mina kollegor stötta Luftfartsverkets personal som mötte upp de hemkommande överlevande. Alla de som hade förlorat någon, eller några, eller alla, i den brutala väggen av vatten.

Jag visades runt på Arlanda av en kollega som berättade hur allt var planerat. De första hade ännu inte kommit.

När vi kom till den iordninggjorda lokalen för vinterkläder för de hemkommande, fick jag syn på barnkläderna och en liten jacka. Den var så liten, i vit fuskpäls. Den hängde på en liten galge, så mycket kortare än de andra jackorna. Väntandes på en liten människa, kanske utan förälder eller syskon.

Jag som var nybliven förälder bröt ihop när jag såg jackan. Och jag förstod att det här var jag inte lämpad att göra just då. Jag tvingades backa ur uppdraget.

Men det fanns andra. Jag minns alla de som jag upplevde som hjältar. Luftfartsverkets personal. Psykologkollegor som anmälde sig för volontärarbete på sjukhusen för att stötta mängden traumatiserade människor.

Och Lottie Knutsson. Som var så synlig och redig i tv-rutan. Jag minns inga detaljer av vad hon sa eller vad hon faktiskt gjorde. Jag minns bara hur hon fick mig att känna. Förtroende.

Idag 26 december 2024 tänder jag ett ljus för alla Tsunamins offer och hyllar samtidigt alla som, likt Lottie, vågar använda sitt eget omdöme för att agera i situationer som saknar manualer.