Vi blir mer omtyckta som imperfekta

Det är en paradox att många av oss tror att vi blir mer omtyckta när vi är perfekta. När vi i själva verket blir mer omtyckta som imperfekta.

Det är synd att så många av oss tror att vi behöver ha alla svaren. Inte minst gäller detta chefer/ledare. För det gör oss oroliga att avslöja vår okunskap. Det gör oss försvarsinställda och i värsta fall oemottagliga för andras perspektiv.

Det tog ett tag att komma till insikten att jag i en ledar- eller expertroll inte behöver vara den som kan svara på alla frågor.

Det tog ett tag att komma till att tänka på alla deltagare som bidragande experter, och där outputen är något vi skapar tillsammans.

Det tog också ett tag att inse att andra faktiskt gillar sig själva lite mer när jag inte kan allt. När jag är imperfekt.

Ofta pratar vi om att vi ska känna att vi duger trots att vi är ofullkomliga. Mer sällan pratar vi om det positiva med hur vi får ANDRA att känna när vi visar vår ofullkomlighet.

Jag har många gånger reflekterat över att jag gillar mig själv mer som gäst i ett hem där allt inte är perfekt. Där det syns att människor, som är lika ofullkomliga som jag, lever. Nån pappershög här, nån oordning där.

Så, underskatta inte betydelsen av din imperfektion för andra. Akta dig bara om du är i en revirgrupp: bland sådana som hugger om du blottar strupen. Och väg fördelen mot nackdelen med att delta i ett sånt gruppsammanhang.

(Apropå bilden: visserligen har jag tidigare krävt av mig själv att ha alla svaren, men ett perfekt hem har jag aldrig strävat efter. Alltid något. Kortet är från den tid jag skrev på min avhandling. Listen föll plötsligt ner (!), jag kände efter om den satt stadigt i sin nuvarande position och när det visade sig att den satt som en smäck lät jag den sitta så tills jag hade disputerat några månader senare. Aldrig har väl folk älskat sig själva i mitt hus som då. 😊)

//Caroline